This City's Got No Boulevards

eller Vad barn, myror och sovjetiska stadsplanerare kan lära oss om förvaltningsledning

av Joakim Hasselblad, På-konsult och förändringsledare inom styrning och samverkan
den 26 februari 2019

Huvudorten i den trakt i Estland som mina morföräldrar en gång kom ifrån heter Kohtla-Järve. På en central plats i staden står en staty från sovjettiden med det tidstypiska namnet Au tööle, ’Ära åt arbetet’. Den föreställer två gigantiska mansfigurer som med armarna om varandras ryggar triumferande håller upp varsin hacka i luften, så att deras armar och hackorna bildar en ram över deras huvuden. De blickar ut över ett väl tilltaget, rektangulärt torg, med vad jag vill minnas är stadshuset i andra änden. Av bilder att döma verkar man på senare år ha försökt bryta upp ytan, skapa lite variation och smycka den med fontäner och planteringar, men från mitt besök minns jag bara en asfalterad yta, ett stort tomrum i stadens mitt. Kanske tjänade utrymmet en gång i tiden ett syfte, kanske var det här tänkt som en mötesplats där man kunde samlas för att högtidlighålla någon av proletariatets stora framgångar. Jag vet att jag kände mig främmande inför det grandiosa anslaget och det, som jag föreställde mig, ideologiska motivet bakom platsens utformande. Det låg något naivt i att tro att det vardagliga slitet kunde bli mera högtidligt, till och med heroiskt, med hjälp av arbetarfigurernas överdrivna proportioner och en förmodat storskalig, pampig inramning. Det är väl så med symbolarkitektur, att det är en hårfin linje mellan att skapa något storslaget och att förvandla platsen i fråga till något sterilt och onaturligt.

Samma tilltro till det grandiosa kan man ana om man besöker Estlands huvudstad Tallinn och dristar sig till att lämna Gamla stan och de delar av staden som turister normalt håller sig till. En taxiresa ut mot någon av Tallinns motsvarigheter till miljonprogrammet, exempelvis Mustamäe, tar en med längs trafikleder som känns fantastiskt överdimensionerade. Med två filer i varje riktning och en vid mittremsa plöjer de breda fåror genom staden och måste göra avstånden för den som inte färdas med bil onödigt svåra att överbrygga. Väl ute i bostadsområdena möter man avlånga betongkomplex av en sort som man kan känna igen även från svenska förorter, men här ligger de utspridda på ett sätt som känns närmast slösaktigt. Mellan grupperna av huskroppar finns stora ytor med gräs och enstaka träd, som inte verkar fylla något syfte alls utom att ligga i vägen för dig. Avsaknaden av uppenbara förklaringar har fått mig att spekulera i om inte också de, liksom platsen kring arbetarmonumentet i Kohtla-Järve, är ett utslag av stadsarkitekternas ideologiska ambitioner. Kan det vara så att man även här har velat ge den arbetande människans vardagliga miljöer en mera ärofull och grandios prägel? Jag tänker mig att det i det till synes omotiverade slöseriet med utrymme går att ana en önskan att göra upplevelsen av det vardagliga till något större, något upphöjt. Men någonstans i denna ambition har man tagit ett snedsteg, kommit ur kurs och hamnat på avvägar. De obebyggda ytorna, som en gång kanske var tänkta att förhöja upplevelsen av området, eller som man kanske tänkte att de boende i området själva skulle ta i anspråk och fylla med liv och skratt och lek, ligger i stället öde och lyckas inte med annat än att förstärka intrycket av ödslighet och isolation. Gångvägarna som man mödosamt har anlagt runt dessa ytor verkar det vara få som använder, i stället genomkorsas de av stigar som har trampats upp för att göra avstånden mera drägliga och anpassade till vardagens normala lunk.

Med risk för att dra alltför stora växlar på de här observationerna, så tänker jag att det ligger något intressant i den här diskrepansen mellan arkitekternas ambitioner med en viss miljö och det som händer när människor rör sig genom denna miljö och, så att säga, tar den i anspråk och nyttjar den. Man kan se den anlagda miljön och stigen som metaforer för två väldigt olika, men samtidigt högst konkreta, resultat som vi människor åstadkommer med våra handlingar. En stig, skulle jag vilja påstå, är motsatsen till mödosamt uttänkta planer och försök att uttolka andra människors önskningar, behov och drivkrafter. Det finns ingen plan bakom en stig, det finns varken beräkning eller begrundande, inga medvetna beslut. Trots detta svarar en stig uppenbarligen mot ett behov, dess blotta existens vittnar om ett flitigt användande: det uppstår inga stigar där ingen går.

Det borde, tänker jag, ligga en lärdom i detta även för den som jobbar med att utveckla stöd till olika typer av verksamhet. Lärdomen ligger i att inte förutsätta för mycket och göra sig själv till uttolkare av vad användarna behöver. Vad man själv tror sig veta om hur utmaningarna för användarna ser ut och vad användarna behöver, oavsett om de finns utanför den egna organisationen eller inom den, spelar egentligen ingen roll; man måste få sina antaganden bekräftade i interaktion med dem som ska använda stöden.

Något annat jag tycker att man kan ta med sig ur den här liknelsen är att det inte krävs särskilt mycket till hinder för att folk ska vika av från den väg du tänkte dig för dem och börja ta genvägar. Som förvaltningsledare kan man tycka att man har förstått utmaningarna mycket väl, man har gjort extra stora ansträngningar för att göra lösningen tilltalande. Okej att vägen inte går exakt så rakt på målet som användarna verkar vilja, men vi har ju kompenserat för det: vi lagt in några extra ”features” som ingen i användargruppen verkar ha tänkt på men som vi är säker på att de ska uppskatta. Nog kan väl de då i gengäld bjuda till lite? Läsa handboken som vi har tagit fram till dem och som förklarar allt det de behöver veta för att använda systemet rätt? Själva gå och kolla upp de där parametrarna som vi ännu inte har lyckats lägga in? Visst kan de väl ha överseende med att informationen de behöver är utspridd på lite fler fönster än i det gamla systemet, nu när det nya har fått så mycket trevligare gränssnitt? Jag lovar, det dröjer inte länge förrän du står där med en stig på den nyanlagda gräsmattan.

Utan att på något sätt vilja förringa allvaret i uppgiften, så tänker jag ibland att det bästa sättet att närma sig rollen som förvaltningsledare kanske är att försöka vara som barnet som lägger märke till var myrorna har sina stigar och som gör det till sin sak att lyfta undan varje hinder. Ibland kan det ju dock krävas att man bryter ny mark och anlägger nya vägar. Även då tänker jag att man gör bäst i att undvika att göra som den sovjetiske stadsplaneraren. Man bör undvika att förblindas av sin egen ideologi och anlägga platser som överskrider människans mått och tvingar in folk på vägar som inte är naturliga för dem. Gör inte misstaget att tro att just den väg som du ser framför dig är den väg som alla andra kommer vilja ta.

Behöver du stöd i rollen som förvaltningsledare?

Vi hos På hjälper många av våra kunder med coachning i t.ex. förvaltningsledarroller, och vi kan också hoppa in som interima förvaltningsledare när en kund behöver hjälp att tag. Är du ännu inte certifierad förvaltningsledare så finns det fortfarande ett par platser kvar till kursstarten i mars. Kursen certifierad förvaltningsledare är den av våra utbildningar som får allra bäst betyg i utvärderingarna och säkerställer att du får professionella, handfasta färdigheter i att leda en förvaltningsorganisation. Kontakta På om du vill veta mer om coachning eller läs mer om våra utbildningar här.

Start typing and press Enter to search

På AB använder cookies. För att kunna använda webbplatsen fullt ut behöver du godkänna detta. Läs vår integritetspolicy med information om cookies och hur du gör om du inte vill acceptera.